Anders var målare och inför 100-årsdagen skrevs denna artikel av Torbjörn Svensson i tidningen Målaren.
Facket var kolossalt starkt
Det är hisnande att höra Anders Beijer berätta om svunna tider.
- Min farfar var född på 1840-talet och arbetade som fiskare. Han var en hygglig kille. Farfar och hans syskon blev över 85 år allihop. Så det ligger kanske i släkten att jag uppnått en så hög ålder, säger Anders Beijer.
Vårsolen lyser in genom fönstret i lägenheten på Björkåshemmet i Västra Frölunda. En i vårdpersonalen kommer in och serverar eftermiddagskaffet till honom. Anders Beijer föddes den 22 december 1910 i Annedal i Göteborg.
I början av förra seklet var nästan alla bostäder i Göteborg enrumslägenheter. Ibland kunde 7-8 personer dela på en enrummare.
- Barnen bodde ju kvar hemma hos sina föräldrar ända tills de gifte sig. Eftersom det inte fanns något socialt skyddsnät fick alla hjälpas åt och ta hand om varandra så gott det gick. Det var en nödvändighet för att överleva och berodde inte på att folk var snällare på den tiden, menar Anders Beijer.
- Alla i kvarteret tillhörde samma klass. Vi hade god kontakt med varandra och det var naturligt att ställa upp. Det hörde till att hjälpa de gamla med städningen eller att passa småbarn.
Flugor och råttor
Några garderober eller klädskåp fanns inte i lägenheterna. Det enda sanitära som fanns var kallvatten i köket. Vedspisar och kakelugnar stod för värmen och fotogenlampor för belysningen. Varje trappuppgång hade gemensamt utedass på gården. Men det fanns inga latriner. Allt jox från dassen samlades i en och samma behållare som sedan drogs ut på gården och tömdes med jämna mellanrum. Stanken var vidrig, inte minst under sommaren.
- Det lastades för hand med grep på en vagn som drogs med häst. På sommaren var det fullt med flugor överallt och råttorna trivdes i tunnorna bland köksavfallet, berättar Anders. När situationen blev alltför ohållbar, utfärdade polismyndigheten belöning åt dem som fångade råttor. De jagades och slogs ihjäl med spadar eller andra tillhyggen. För en råttsvans som lämnades in till Polisen, kunde man få 25 öre i betalt. Det gav tillskott i hushållskassan. Anders pappa hade målerifirma. Hans mamma var hemmafru, men hjälpte andra med att tvätta och städa. Han hade även en bror.
Hungersnöd
När Anders var fyra år bröt första världskriget ut. Han kommer ihåg när hans pappa blev inkallad och kom hem i sin nya uniform. Kriget ledde till att det blev livsmedelsbrist. Maten ransonerades och varje familj blev tilldelade kuponger. Men när man kom till affärerna för att lösa in kupongerna mot mat och andra förnödenheter gapade butikshyllorna tomma. Det blev hungersnöd. Våren 1917 kulminerade det i upplopp. Desperata människor försökte bryta sig in i butikerna. Då ingrep polis och militär.
- Jag minns en dag när pappa och jag var på väg till Järntorget. Då fick vi plötsligt se poliser komma stormande med dragna sablar, berättar Anders.
Men bristen på varor bidrog även till att utvecklingen gick framåt. När det inte fanns någon fotogen att köpa längre, installerades elektricitet. Silkeskablar drogs utanpå husfasaderna och snart lyste glödlamporna upp Göteborg. Undernäring och dåliga bostadsförhållanden ledde däremot till sjukdomar. Året därpå kom Spanska sjukan. När Anders skulle börja skolan var smittorisken så stor att man hade beslutat stänga skolorna. Döden stod på lur.
- Det fanns ju inte så många bilar på den tiden och för att folk skulle kunna komma till begravningarna så inrättades speciella likspårvagnar i Göteborg. Kistorna kördes med spårvagn och de anhöriga fick åka med.
När Anders gått färdigt skolan började han arbeta som lärling hos sin pappa. Lärlingslönen var 15 kronor i veckan för 48 timmars arbete. Som fullbetald hade man 67 kronor i veckan. Under 1920-talet var det dags för nya uppfinningar att se dagens ljus. Som radion. De som ville lyssna på radioprogram kunde gå till offentliga lokaler i Göteborg och betala inträde. Ungefär som biobesök. Anders Beijer var intresserad av vad som hände ute i världen.
- Det fanns inga radioapparater att köpa, men i olika tidningar fanns beskrivningar på hur man kunde bygga en egen kristallmottagare. Det gjorde jag. En av de första nyhetssändningar som jag lyssnade till var beskedet att Hjalmar Branting hade gått ur tiden. Det var 1925.
När Anders Beijer var färdigutbildad målare fick han jobb på Albert Perssons Måleri.
- Albert Persson kallades för Släpet. Det berodde på att ena sulan hade släppt på hans sko, så han gick omkring och släpade på den, säger Anders med ett skratt. Albert Persson hade många målare anställda. Under högsäsong närmare ett hundratal. Målarna blandade och bröt färgerna själva. Även klister och spackel blandades för hand. Kalk- och limfärg användes. Allt ströks med pensel. Arbetsmiljön var bristfällig. Byggnadsställningarna primitiva och de kemiska hälsoriskerna påtagliga.
- Det fanns så mycket smörja förr. Nu pratas det om att asbest är farligt. Ibland när vi arbetade, var det så mycket asbestdamm att vi inte kunde se varandra, förklarar Anders.
Varje uppdrag räknades som ett arbete i sig. På vintrarna, när byggarbetsplatserna stod stilla, jobbade Anders Beijer på varven med att måla fartyg. De ströks med rostskyddsfärg både invändigt och utvändigt. Arbetsbelysningen bestod av karbidlyktor.
När Anders Beijer gjorde värnplikten 1930-31 på Kungliga Göta livgarde i Stockholm, fick han gå högvakten, men bevakningen av kungligheterna var inte så hård på den tiden menar han.
- Ibland såg jag kung Gustaf V vara ute och promenera på stan, precis som vem som helst.
Facklig anslutning
Att gå med i facket på 1930-talet var en självklarhet och ett krav inte bara från arbetskamraterna.
- Facket var kolossalt starkt. Innan det blev tal om anställning krävde arbetsgivaren att man skulle vara fackligt ansluten. Det berodde på att målerifirmorna var rädda för att bli satta i blockad, berättar Anders. Han gick själv med i Målareförbundet 1931.
Anders Beijer gifte sig med sin Tyra 1940. Andra världskriget hade brutit ut och det var dags för ransoneringskuponger igen.
- Men nu fanns det åtminstone mat i affärerna. Lite hade dom i alla fall lärt sig mellan krigen, säger Anders med ett skratt.
När kriget trappades upp blev han inkallad i flera omgångar.
- Jag låg i militärtält i ett helt år. Under vintern var det 20 grader kallt ibland, säger han.
När jag frågar honom var han var förlagd, tittar han lite finurligt tillbaka:
- Det fick vi inte tala om. Någonstans i Sverige, säger han hemlighetsfullt och visar en bok om beredskapsåren, skriven av Jolo.
Efter kriget tog utvecklingen fart på alla områden. Det var som att öppna dammluckorna. För målarna kom nya arbetsmaterial med färdigblandade kemiska färger. Målning med roller och sandspackling av väggar och tak.
Han och Tyra fick två döttrar. De skaffade sig ett hus i Järnbrott. Där bodde Anders i 55 år. Under senare delen av sitt yrkesverksamma liv, arbetade han som målare på Göteborgshem, som sedan blev AB Poseidon. Bostadsbolagen hade sina egna målare som skötte underhållet av fastigheterna.
Anders Beijer gick i pension 1975. Han trivdes med sitt målarjobb, men att lämna ett 50-årigt arbetsliv bakom sig tyckte han inte var särskilt besvärligt.
- Nej, för farao. Jag jobbade ju på ackord. Det var som att raka smör ur elden hela tiden. Det var kolossalt skönt att få slippa jobba, säger han med ett skratt.
1 kommentar:
Intressant att läsa. Och så fick jag mig ett fint (gammalt?) uttryck till livs "Det var som att raka smör ur elden". Ska försöka komma ihåg det.
Skicka en kommentar