Det är en av mina favoritböcker, skriven av Erik Linklater 1944, som en kommentar till andra världskriget. På sätt och vis i samma genre som Narnia och Sagan om ringen (som skrevs på 50-talet), med karaktärer som liknar Pippi (som skrevs 1945). Det är något med efterkrigstiden…
Uppsättningen på Elverket är fantastisk, fantasifull och rolig. Den är dramatiserad av en av mina scoutföräldrar Sofia Fredén och regisserad av Ellen Lamm. Båda har gjort ett bra jobb. Dessutom är det vacker musik, skriven av Matti Bye. Jag gillade tonen i föreställningen och den fyndiga scenografin, som bestod av ett gäng dörrar, där det projicerades bilder och filmer.
Så här skriver Dramaten om föreställningen:
” En familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.
Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten i händerna på regissören Ellen Lamm. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.
Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett nära och för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur, färdas med allt från moped till tåg och är med om mycket annat. Gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp på ett både spännande och underhållande sätt. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?”
Guldpuman spelades av en av mina favoritskådisar Mia Benson, som tidigare varit på TUR-teatern. Och precis som i boken är det så sorgligt när hon dör…
Men då får man trösta sig och skrika tillsammans med Dina och Dorinda att livet ska va: VILT, INTRESSANT och MYCKET MÄRKVÄRDIGT!
Blogginlägg 6 av 100 i #Blogg100 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar