onsdagskultur

Igår var jag på en fotoutställning, där det även fanns några installationer som tredimensionella kommentarer till fotona. Det var min kompis Lena Nestius som fotat pepparkaks- och saltdegshus. Och när hon fotat husen visade bilderna nått helt annat än det var tänkt från början.

Så här beskriver hon det själv:

DÉLAISSÉ
Abandonediobarra

Byggde en by till jul av pepparkaks- och saltdeg. På kul, som alltid. Sen placerade jag husen på urrivna ritblocksidor som jag inte skulle spara. Ett ganska stadigt papper som såg gammalt trist och nött ut. Så husen med bränt socker inte skulle kladda ner bottenytan som bestod av en stor gammal tågrälsteckning. Den har funnits med i tidigare utställningar och jag gillar den.

Sen fotade jag.

Nu skulle husen fraktas till min studio och så försiktigt som möjligt lyftas bort. Upptäcker då orden på bottenpappret och börjar läsa saker jag skrivit för länge sen.
Destruktiva texter fyllda av frågor om livets mening, min mening, alltets mening.
Formuleringar om mitt självförakt som människa konstnär mamma hustru partner och vän.

På undersidan av varje hus finns texten skriven i blyerts. Som en grund liksom. Torpargrund plintgrund pålgrund krypgrund..
Häpnar över min förtvivlade text om min trasiga själ och min trasiga kropp. Och då blev alltihop med byn annorlunda. För mig.
Jag tror husen bilderna objekten handlar om det lika mycket som det jag vill att det ska handla om...
Att bygga upp mig, se vad som håller och vad som sen rasat.
Fundament.
Det man ska stå på.

Nu får ni titta på alltsammans. Det är jag och ändå inte.
Det kan vara nåt helt annat och det hoppas jag att det är, men jag ville ändå berätta vad som hände och kom fram när jag rev byn.

Jag, arkeologen.

Jag blev helt fascinerad och såg både tyska vakttorn och Visbys medeltida trappstegsgavlar bland husen. Och en historia om sprickor och skavanker, och som Lena formulerade det: I sprickorna syns ljuset.

Efter att hon visat mig utställningen gick vi några portar bort till Ringvägen 145, för där ligger ett av mina favoritställen Reggev Hummus. Det är ett hål i väggen som serverar underbar hoummos med goda tillbehör.

Vi delade på en hoummos med grillad aubergine (Hazilim) och pratade en stund över en öl. Lena är ännu en av mina vänner som jag lärt känna på twitter. Men numera är hon en kär vän även i det alldeles vanliga livet. Det som rusar fram, så att man ses alldeles för sällan. Men nu hann vi i alla fall komma ifatt lite…

(Bilderna från Reggev är lånade från deras webbplats.)

Blogginlägg 23 av 100 i #Blogg100 2017