När Klara och Erik idag lussade för mormor och morfar, och Erik till en början var lika arg som min lillebror över att vara stjärngosse, så sköljde minnena över mig.
Några rader ur en vers dök då också upp i minnet. Den läste jag i Vindhemskyrkan när jag var Lucia där i 10-årsåldern. Jag fick googla för att hitta hela versen, och förstår nu varför jag var så nervös för att läsa fel. Den är ju rätt lång...
Jag hälsar er alla som förr mången gång,
med ljus i min krona och stämningsfylld sång.
Jag kommer när mörkast det är här i Norden
och allt synes dött och förfruset på jorden.
Så ofta vi även i hjärtat förnimma,
det vore väl ej en endaste strimma.
Av strålande ljus och av livande hopp,
där isiga kylan där hejdat dess lopp.
Lucia symbol för ljuset vill vara,
som kommer från ovan, det eviga klara.
Som skingra dunklet i var människosjäl,
som lysa och värma, vill allt göra väl.
Du eviga stråle, du sol över allt,
träng in i vart bröst där det nu är så kallt.
Jag hälsar er alla som förr mången gång,
med ljus i min krona och stämningsfylld sång.
Det här Luciatåget från 50-talet har börjat nyproduceras, och jag skulle väldigt gärna vilja ha det i ett fönster hemma, så nu googlar jag för att hitta bästa pris!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar